Att jämföra eller inte jämföra

Både pengar och religion har i olika sammanhang utpekats som ”roten till allt ont”. Jag skulle vilja lämna ett nytt bidrag till floran av syndabockar och föreslå JÄMFÖRELSER som en kandidat! 🙂 

Jämförelser, och de illusioner intellektet serverar oss med hjälp av dem, är ett knepigt område. Egot ”jämför” så selektivt, men får samtidigt jämförelserna att verka sakliga och självklara (och beklämmande!). Jag kanske ser mig om i omgivningen och hittar en person med snygga ben, och så jämför jag med mina som då verkar mindre snygga. Sedan ser jag ett tv-program där en kvinna forskar på gorillor i Afrika, och det arbetet låter så fantastiskt livsbejakande och härligt och perfekt – och så jämför jag med mitt som då verkar sakna något. Jag lunchar med en väninna som tjänar 68 000 kronor i månaden, och så jämför jag med vad jag tjänar … som jag inte ens har någon exakt siffra för, men jag vet att det inte kommer i närheten av hennes. Jag ser situationer där olika individer väljer, chansar, lyckas, fångar dagen, är vackra, har fantastiska relationer och lyckliga familjer (såvitt jag kan se) – och alla dessa olika jämförelser erbjuder mig en möjlighet att känna mig besviken eller som om jag valt fel någonstans.

Det intellektet missar i sin iver att vara ”saklig” och ”bevisa” att det finns något bättre att sträva efter är att jag inte jämför med EN person. Det är inte ”någon” som har den perfekta kroppen, det fantastiska jobbet, de underbara relationerna, det sociala umgänget och den ekonomiska friheten. Det är inte min mening att slå ett slag för devisen ”man kan inte få allt”, för den tycker jag är lite tramsig eftersom vad ”allt” innebär växlar från stund till stund och är beroende av just den här sortens jämförelser. Meningen är att belysa hur fullständigt meningslösa jämförelserna är; inte alls de ”sakliga bevis” som egot vill framställa dem som.

Det kan verka som om lösningen vore att spä ut de beklämmande jämförelserna med andra jämförelser ned människor som är mindre lyckligt lottade än jag … men det är ju bara ännu mer deprimerande. Och det lustiga är att även om det SKULLE ge mig en känsla av kompensation ger ju varje sådan jämförelse samtidigt mer näring åt även den andra änden av skalan. Även här har vi en ”värdeskala” som vi någonstans tror är rimlig och hjälpsam men som i själva verket bara skapar stress.

Men som vanligt är inte lösningen ens att sluta jämföra (vilket ju är lätt att man vill lova sig själv när man inser det här). Börja i stället med att se när det händer, med att bli medveten om hur du resonerar. Och även här, som så ofta annars, är The Work en perfekt arbetspartner =). En annan sak som kan vara ganska intressant är att tala om för föremålet för jämförelserna vad man ser hos honom eller henne!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman