Att fåna sig för att få något gjort

Det där när man bestämmer sig för något och får saker gjorda. När det bara hänger på mig, och jag tror att jag vet vad jag vill – men det kärvar på något sätt. Jag kanske skjuter upp i det oändliga, eller också kanske jag gör, fixar och står i – men det kommer liksom ändå inte framåt.

(Se det här klippet på Youtube.)

När det händer för mig handlar det ofta om att det finns ett beslut någonstans som inte är fattat än, ett val som inte är gjort. Det där ”vet vad jag vill” kanske inte är riktigt sant. Jag kanske vet vad jag bestämt mig för, vad jag på ett mentalt plan tycker verkar vara en bra idé, eller något annat som vid en hastig anblick ser ut att vara vilja men som du som lyssnat på mina Tisdagstankar om de tre centren vet inte är vilja, egentligen och på riktigt.

När vi inte vet vad vi vill (även om vi kanske tror det) håller vi oss paradoxalt nog gärna borta från det område där vi inte känner oss riktigt säkra. Vi kanske känner oss otåliga och rastlösa, eller osäkra och hjälplösa – och under de känslorna finns ett limbo av okänt ”vet inte riktigt”. Och för vårt vardagsmedvetande är det ingen lockande plats. 

Vardagsmedvetandet gillar ”antingen eller”, att känna sig säkert på sin sak. Ja eller nej, hit eller dit. Den delen av oss är inte helt bekväm med det som är okänt och oförutsägbart. Att vistas där, i det okända och obestämda, känns sårbart och otryggt – och för den del som har ett mål, dessutom förstås också synnerligen ineffektivt. Det LEDER ju ingenstans, utan det belyser bara ännu mer hur inte-färdigt och osäkert det är. Så usch och nej. Välkommen åter när du vet. I det läget gör vi hellre något annat i väntan på att något – den där viljan, och vårt beslut på riktigt – ska bli färdigt.

Men grejen är ju att vi behöver engagera oss i vår vilja, och våra beslut. Vardagsmedvetandet, som utgörs till övervägande delen av vår kognitiva, resonerande intelligens, tror att det engagemanget ska bestå i att tänka ut vad vi vill, göra listor över plus och minus, eller kanske ”känna efter” (vilket vi ofta tror att vi gör när vi i själva verket tänker). Men det engagemang som behövs är inte kognitivt. Det är inte huvudets engagemang, i form av organiserade tankar och intellektuella resonemang eller planer, som saknas här. Vi behöver i stället leka med tankarna, fåna oss lite. Och mest av allt behöver vi engagera viljan, det vill säga magens intelligens, eller the moving centre 

Häromdagen fick jag det här fenomenet tydligt illustrerat i ett mycket enkelt sammanhang. Jag tillhör dem som fortfarande spelar Wordfeud (du vet, Alfapet i mobilen), och ibland när jag har en känsla av att mina bokstäver borde gå att få ihop något bra av så lägger jag ut dem till ”ord” som inte finns. Jag vet att ordet inte finns, men jag lägger ut bokstäverna ändå, och flyttar runt dem till olika kombinationer. Och rätt som det är hittar jag ett riktigt ord, ett som jag inte hade sett om jag bara suttit och försökt tänka ut en lösning. Det dyker upp just för att jag sitter och ”fånar mig” – det vill säga experimenterar med något som huvudet tycker är ”meningslöst”. Men själva processen att börja flytta omkring bokstäverna i sitt sammanhang öppnar för någonting nytt.

När det gäller de där andra situationerna i livet där det kärvar lite har det ofta fungerat precis så för mig med att skriva. För någon annan kanske det fungerar att prata. Men det handlar om att våga vistas i det där oklara, vaga, suddiga. Vardagsmedvetandet tycker att det vore att tröska om samma sak, älta utan att komma framåt – det vill säga fånigt och meningslöst. Men det öppnar för någonting nytt, på samma sätt som när man flyttar omkring bokstäverna.

Var sitter du fast? Och vem kan du skriva till eller prata med om det – inte för att personen ska lösa det åt dig, utan för att du ska höra dina egna tankar? (Och om du tror att ingen är intresserad av att lyssna på ditt tröskande: Dels är det förmodligen inte sant, utan du har helt säkert människor i ditt liv som faktiskt är intresserade av vad som pågår inom dig; dels går det lika bra att skriva till dig själv, din katt eller universum. Det är inte så petigt. 😉 )

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman