Är du sårbar eller reaktiv?

Ibland när man pratar om sårbarhet blir det tydligt att olika människor menar olika saker med det ordet; en del verkar sätta likhetstecken mellan att ”vara sårbar” och att ”bli sårad” (och/eller gå i försvar). Men sårbarhet är inte detsamma som reaktivitet, och att någon trampar på dina ömma tår och drar igång ditt försvar betyder inte att du är ”sårbar”.

Så jag började fundera över vad skillnaden var. Vad är sårbarhet, och vad skiljer sårbarheten från reaktiviteten? Jag tror att det handlar om tre viktiga faktorer:

-absolutely_free_photos-original_photos-seeds-in-dandelion-3010x2768_384531) Sårbarhet förutsätter att jag låter bli att försvara mig. När jag försvarar mig är det ju just för att inte bli sårbar – så jag kan inte få båda delarna, sårbarheten och (den inbillade) tryggheten, samtidigt.

2) Sårbarhet kräver att jag ”äger” det som är mitt, mina känslor och mina reaktioner, och det faktum att de är just mina känslor och reaktioner, inte fakta. Att göra det kräver i sin tur tillit och kärlek – inte minst till mig själv.

3) Sårbarhet förutsätter att jag stannar kvar, att jag är närvarande, och att jag fortsätter att vara vuxen. Om jag lägger mig platt på golvet och blundar är det bara ännu ett sätt att fly, även om det kanske ser ut som om jag verkligen blottat strupen och även om jag blint underkastar mig den andras vilja. Det är motsatsen till närvaro, och utan närvaro kan det inte finnas något möte. Och utan mötet kan ingen sårbarhet finnas heller.

Allt detta sammantaget innebär att verklig sårbarhet är en vilja att möta någon annan utan vare sig fallskärmar, fasader eller försvar och utan några garantier. Att visa dig som du är, på gott och ont. När man tänker på det är det ju en fantastisk gåva och ett tecken på djup respekt gentemot både dig själv och den andra personen.

Länge trodde jag att det var kört när försvaret drog igång – men sedan insåg jag att just försvarsstrategierna (när jag väl lärt mig att känna igen dem) kan bli en fantastisk väckarklocka som påminner om att jag faktisk kan välja, åtminstone i teorin. När mina försvar vaknar (antingen de rustar upp eller gör mig bedövad och foglig) är jag ju på väg i riktning bort från sårbarheten, inte mot den. Men om jag då kan stanna upp mitt i reaktiviteten – om jag kan vara närvarande och ”äga” den – då kan mötet uppstå igen. Det kanske känns mer smärtsamt och mycket mindre gulligt och tilltalande än den situation är vi vilar i en mysig tillit hela vägen, men det är här vi verkligen kan växa ❤️

Vägen till utveckling ser sällan lika prydlig och ordnad ut som vi skulle önska – men samtidigt leder den oss ofta till platser som vi inte hade velat missa. Och kom ihåg en sak: Att andras väg ofta ser mindre snårig ut beror nästan alltid bara på att vi inte går den själva 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman