Ansvar, mognad och sårbarhet

På våra kurser pratar vi ofta om vikten av att lära sig att låta andra människor få ha sin egen process – att det inte nödvändigtvis hjälper någon att man kastar sig över honom eller henne med tröst och kramar när det ser ut att behövas, och så vidare. När vi börjar utvecklas på djupet inser vi också värdet av att ta ansvar för våra känslor och inte välta över dem på andra (till exempel så som jag beskrev det 2011 i inlägget Kräks du upplevelser?).

Allt det är sant – men det gör det också lätt att dra slutsatsen att det är omoget att någonsin känna sig ”behövande” eller längta efter någon annans bekräftelse, öra eller kram. Vi kan få för oss att det automatiskt innebär att vi lämpar över våra känslor på någon annan och inte tar ansvar för oss själva och vår egen energi. Men det måste det inte alls göra.

-absolutely_free_photos-original_photos-a-dog-and-a-cat-3264x2448_49263För många kan ju ett sätt att ta ansvar för sin egen energi vara just att be om hjälp, eller att tillåta sig att bli sedd precis så liten – eller omogen eller rädd – som man känner sig just då. Dessutom är vi nog ganska många som uppfattar det som en större utmaning i sårbarhet att bjuda in en annan människa i en rå, pågående process än att gömma oss i skymundan tills vi känner oss trygga igen. Det kanske ibland, och för en del människor, är det som är den verkliga utmaningen.

Naturligtvis betyder inte det att vi ska avsäga oss ansvaret och förvänta oss att den andra personen ska lösa våra problem. Inte heller är det självklart att vi vill dela det som pågår i vårt inre med vem som helst, eftersom vi måste känna tillit till honom eller henne och det dessutom krävs en viss mognad av den andra personen. Att be om någon annans deltagande i min process och hitta balansen mellan att ta ansvar för mig själv och att vältra över ansvaret på den andra är verkligen en konst i sig självt.

Men när vi vågar möta våra inre demoner eller konflikter tillsammans med en medmänniska är det något av det mest befriande vi kan göra. Och både att be något – ett lyssnande öra, en kram, feedback eller en verklighetskontroll – och att få ge det till någon annan är några av den inre resans dyrbaraste gåvor.

2 responses to “Ansvar, mognad och sårbarhet

  1. Lustigt hur en text plötsligt blir som ett förtydligande kring mina egna tankar. Jag upplever verkligen att det är en lite knepig balansgång kring just detta med yttre hjälp och bekräftelse kontra eget ansvar. För mig ligger den yttersta sårbarheten i att våga visa och prata om min inre röra och det som skaver, när jag har bestämt mig för att nu BORDE röran vara löst! Inte en gång till!! Pinsamt att visa att det fortfarande är rundgång kring samma tema. Det känns så tryggt att ha er och gänget kring Levande Kraft där det alltid är ok att gå på repeat… Tacksam ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman