Angelägenheter och cirklar

Häromdagen träffade jag en klient som upplevt att The Work hjälpt honom fantastiskt mycket – saker som tidigare kunnat reta honom tog inte längre tag, och frågan ”Är det sant?” hade ringt i öronen på honom ända sedan vår senaste session, redo att sticka hål på de stressande tankar som uppenbarade sig. Men han hade hamnat i ett dilemma: en situation där han tyckte att det var både hans uppgift och hans vilja att lägga sig i, tycka och argumentera för en viss sak. Den handlade om hans arbete som nämndeman inom rättsväsendet, där det alltså var hans uppgift att säga sin mening och argumentera för sin sak. Hur skulle han förena det med den nya, ganska envisa frågan ”Är det sant?” i huvudet. Om han började tvivla på det han kände var rätt, vad skulle det tillföra?

När jag pratade med honom insåg jag plötsligt hur gärna intellektet syltar ihop saker och ting åt oss. Saker som i själva verket är ganska enkla att skilja åt blir till en gröt som gör det svårt att klart se vad som pågår. Intellektet hävdade att hans uppgift som nämndeman var att argumentera för ett visst resultat så att det blev så. Men det är ju inte sant – det han kan göra är ju bara att argumentera för det som han upplever som rätt. Vilket resultat det sedan får ligger inte inom hans kontroll. Själva framförandet av sin åsikt kan han påverka, och det skapar antagligen inte särskilt mycket stress – men när han köpte intellektets resonemang att den slutgiltiga utgången också var hans ansvar blev det naturligtvis stressande. Så länge vi håller oss till vår del av avtalet (det vill säga, i det här fallet, att göra och framföra det vi själva känner är rätt) kan vi behålla den inre balansen.

Orsaken till den här tankegröten är att intellektet har svårt att stanna i det Byron Katie kallar ”sina egna angelägenheter” och låta andra människor (och verkligheten) sköta sina. Det kan inte skilja mellan den delen av ekvationen som jag själv råder över – i det här fallet argumentationen och framförandet av min åsikt – och resultatet (det vill säga det beslut rätten till sist fattar). Att lära sig se skillnaden är märkligt befriande. Egot försöker ofta intala mig att jag måste styra och ställa med sådant som inte är mina angelägenheter, men de gånger jag inser vad som håller på att hända och drar mig tillbaka till mina egna angelägenheter kan jag slappna av på ett sätt som är omöjligt när jag försöker styra sådant som jag ändå inte har kontroll över.

Även det här kommer jag ihåg att jag skrev om i boken Levande kraft. Där skrev jag:

Det är som om var och en av oss bodde i en egen liten cirkel. Det finns bara plats för en person i varje cirkel, och bara den som hör hemma i cirkeln kan komma in i den. Inuti din egen cirkel kan du övervaka, påverka och leva ditt eget liv i nuet. Men de flesta av oss ägnar alltför mycket tid åt att springa runt mellan cirklarna och försöka komma in i andras cirklar och leva deras liv i stället. Ibland tar vi en paus från det och ägnar oss åt att försöka påverka vårt eget förflutna eller framtiden i stället – med samma bristande framgång, för cirkeln innehåller bara nuet. Inget av detta fungerar, och medan vi springer omkring och försöker kontrollera omgivningen, det förflutna eller framtiden gapar vår egen cirkel tom och övergiven.

Vi måste kliva in i cirkeln, i vårt eget nu, och börja städa upp där. Vi måste ta ansvar för vad vi kan påverka och försöka lämna resten därhän. Dessutom är det bara i vår egen cirkel som vi kan slappna av på djupet, vila och återhämta oss så att vi får ny energi att ta med oss ut i livet.

När jag läser det nu känner jag att jag faktiskt klivit in i min cirkel och uppehåller mig där en stor del av tiden – och jag märker att det faktiskt blivit mer trivsamt där inne, lite som i en lägenhet som man faktiskt vistas i i stället för att bara övernatta någon gång emellanåt. Det är en skön insikt, och den inspirerar mig att fortsätta göra det trivsamt härinne.

2 responses to “Angelägenheter och cirklar

  1. åååh, jag vill också ha en så´n där lägenhet. Just nu är platsen där den skulle kunna finnas fylld av tankespöken av otillräcklighet och självkritik i en enda röra. Skulle verkligen behöva rensas ut från golv till tak.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman