Bearbeta barndomstrassel
När vi nyligen höll vår Levande kraft steg I och steg II i mitten av november kom – naturligtvis – frågan upp om att läka gamla sår från barndomen. Det kan vara situationer då våra föräldrar verkligen behandlade oss respektlöst eller försumligt, och det kan vara situationer där vi upplevde oss orättvist eller illa behandlade på grund av att vi missförstått situationen. Vilket som än är fallet har upplevelsen lämnat spår hos oss, som märks i vår vardag idag och som vi kanske skulle vilja bearbeta och lösa upp, så att vi slapp påverkas av dem som vuxna.
Så hur gör man det, då? När vi börjar forska i oss själva och upptäcka olika sår och gnag från barndomen kan det vara frestande att söka upp våra föräldrar (om de fortfarande är i livet) och föreslå en pratstund. Ofta tänker vi oss då att vi ska ta upp det som hände när vi var små och, äntligen, säga ifrån eller uttrycka vår ilska, förtvivlan eller förvirring över någonting som de sa eller gjorde. Vi tror att vi till sist ska kunna reda ut det där som blev en fnurra då, och på så sätt läka det sår som uppstod. Huruvida vi tänker oss den uppgörelsen som ett sansat samtal i samförstånd eller som en regelrätt utskällning av föräldern ifråga varierar, men det spelar faktiskt inte så stor roll.
För här måste vi pausa. Det finns nämligen ett fel med det här resonemanget: Varken den förälder som du vill prata med eller det barn som vill ha upprättelse finns längre. Det är flera decennier sedan de existerade, och de kan inte reda ut något idag – punkt slut. Det betyder inte att såren inte kan läka, men det betyder att vägen till läkning inte går via några samtal er emellan.
Tillbaka på ruta ett igen?
Ibland känns det som om vi inte kommer någonstans. Eller värre ändå – som att vi går bakåt i utvecklingen. De märkbara effekterna, den förändring vi kan se på utsidan, de faktiska frukter vi tycker oss kunna skörda, lyser med sin frånvaro. Vi brottas med samma mönster, och som extra krydda blir vi mer och mer medvetna om att vi upprepar dem. Vi kanske ser vilka missuppfattningar vi agerar ut, vilka försvarsstrategier vi använder och varför – men likväl är vi maktlösa att förändra det.
Och tja, baksidan med ökad medvetenhet – som egot ser det – är att man ju blir, just, medveten. Det kommer nästan alltid först. På våra kurser brukar vi betona att det är den medvetenheten som är grunden till verklig utveckling, förändring inifrån. Men att fortsätta klafsa omkring i samma gamla lera – medvetna om vad vi väljer men oförmögna att välja något annat – kan kännas både nedslående och frustrerande. Det händer ju ingenting. Tillbaka på ruta ett igen. Jag kommer ju ingenstans. Och ibland, egots favorit: Vad skulle jag med den här medvetenheten till – det är ju bara smärtsamt och jag verkar ju ändå vara ett hopplöst fall. 
Om vi har tur, kan vi vakna till där, mitt i klagosången. Vi kanske känner igen självkritiken, den trotsiga uppgivenheten, den missnöjda frustrationen. Och kommer ihåg att det där faktiskt brukar hända emellanåt; inte minst när vi precis tagit eller står i begrepp att ta ett ganska stort och viktigt steg. Den sortens expansionen har ofta en baksida, eller ett pris, i form av en reaktion. Vi har ju trots allt ägnat ett helt liv och mycket omsorg åt våra strategier, vår självbild och vår föreställning om hur världen fungerar. Det tar emot att slänga bort allt det arbetet så lättvindigt, och tänk om vi behöver dem? Det gamla, välbekanta, känns ju ändå tryggare. Den refrängen kan jag ju åtminstone!
Vi tänker naturligtvis inte så – men det är nog ungefär så det skulle låta om vi satte ord på rädslan och osäkerheten. För det är allt det är: rädsla, och ovana. Vi har aldrig upplevt det där nya – vi har klarat oss med det gamla och det har minsann gått fint, tack så mycket. I det avseende som just den delen av vår utveckling gäller är vi inte äldre än vi var när vi först började upprätta strategierna och självbilden. Tre år, kanske fyra? Då var livlinorna faktiskt livlinor. Så det ligger en stor oskuldsfullhet i den del av oss som tycks föredra det välbekanta sättet att vara, trots att vi också börjat se att det inte riktigt fungerar. Trots att vi kanske till och med börjat se att det är precis de strategierna och föreställningarna som håller oss åtskilda från det vi mest längtar efter.
När vi ser det är det lätt att vi börjar klandra oss själva. Överjaget, eller den inre kritikern, kliver in och försöker styra upp situationen med intellektuell förståelse. Men den förståelsen räcker tyvärr inte för att skapa någon förändring. Det vill säga, den räcker kanske för att vi ska förstå att det är vi själva som skapar eländet, men den leder ju inte direkt till någon medkänsla att tala om. Snarare börjar vi anklaga oss själva för att vi inte kommit längre, trots att det vi behöver är förståelse och medkänsla – av oss själva.
När du tycker att du trampar runt i samma gamla hjulspår – särskilt om det är i en period då du upplevt mycket nya saker och stora omställningar, kanske både inuti och utanpå – ta en paus en liten stund. Sätt dig ner och andas lite. Känn igen mönstret – det uppgivna, det arga, det förtvivlade. Det ser olika ut hos olika människor, men syftet är detsamma: att återskapa något välbekant. Just då är ”välbekant” viktigare än ”behagligt”. Börja med att bara se det, utan att försöka förändra det. Och fundera sedan lite. Vad hände förra gången du var inne i det här mönstret? Är det sant att du är ”tillbaka på ruta ett igen”?
Låt säga att du faktiskt är tillbaka på ruta ett. Mönstret är välbekant. Men om du tittar igen upptäcker du att det är underligt detaljerat, och … visst är skärpan tydligare än tidigare? Titta ner. Är det faktiskt en helt ny spelplan du står på? Välbekanta utmaningar, men nya förutsättningar och ny medvetenhet. Ge dig lite cred. Du är på rätt väg, och att du ser dina mönster tydligare betyder kanske inte alls att de är mer uttalade, utan bara att du skaffat dig bättre glasögon.
