”Lyssna till kärlekens röst, inte rädslans.” Det låter ju smidigt. Varför skulle jag vilja lyssna på rädslan om jag kan höra kärlek i stället, liksom? Under de senaste trettio, fyrtio åren har världen av inre utveckling blivit mer medveten om hur vi balanserar mellan kärlek och rädsla – att allt vi gör kan härledas till antingen det ena eller det andra. Och man behöver ju inte vara något stort snille för att räkna ut att rädslans röst lurar in en i allsköns dumheter, medan kärlekens röst erbjuder en bättre väg.
Och ja, så är det ju faktiskt. Så varför är vi inte fler som ”väljer kärlek” (eller glädje, eller frid, eller någon annan synonym som i samma grad står i kontrast till rädslan)? Beror det helt enkelt på att vi faktiskt inte vet hur man gör – och att egot är en hejdundrande säljare som pluggat bra för rädslan och hur bra den är på att hålla oss trygga? Förmodligen är det en del av svaret, tillsammans med vår nedärvda preferens för att prioritera rädsla och faror framför myskänslor och frid. (Den här preferensen kan sammanfattas som att den som sträcker sig fram för att njuta av livet och lukta på en blomma och inte upptäcker giftormen framför blomman lätt får sätta livet till. Den som höll utkik efter ormar i stället för blommor hade förmodligen inte lika kul – men hen överlevde längre och kunde vidarebefordra sin räddhågsna natur till sin avkomma.)
I självhjälpslitteraturen finns det gott om beskrivningar av hur man skiljer mellan kärlekens och rädslans olika röster. Kärlek känns förstås positivt, lätt och fridfullt, lugnande. Och rädsla känns ju negativt, tungt och begränsande, och gör oss ofta mer oroliga. Inga nyheter där. Och ibland kan ju en valsituation som jag står inför faktiskt visa mig på två så starkt åtskilda och tydligt urskiljbara alternativ. Om jag då är en väldigt rationell person och det ”rädda” alternativet faktiskt ser bättre ut på papperet, då kan nog den här instruktionen vara användbar. Lyssna på magen, inte resonemanget, låter uppmaningen då ungefär. Det tipset har jag själv gett både en och två gånger, och det är verkligen bra ibland. [Read more…] about Förklädda röster
