Vad tycker du – ”ska” man vara genomskinligt ärlig med sina känslor och reaktioner och uttrycka dem till dem de berör medan de pågår, eller ”ska” man bearbeta sina reaktioner i avskildhet och utforska dem innan man eventuellt talar med berörda parter?
Att ”ska” är satt inom citationstecken beror på att det naturligtvis inte finns något svar som alltid är rätt eller sant. Det beror ju på situationen – och det kluriga är att det inte ens finns något facit för i vilka situationer man ”ska” göra vad. Det finns bara ett facit för verkligheten, och det är vad som faktiskt händer. Men intellektet älskar att försöka dra slutsatser av det som sker: om det som händer blir ”dåligt”, då betyder det att jag ”gjordce fel”. Om det som händer blir ”bra” betyder det att jag ”gjorde rätt”.
Har du delat med dig av hur du kände någon gång, medan du kände det? Snedtände det så att personen blev ännu argare och missförståndet ännu större? Och i så fall, tog du det som ett tecken på att det här var en situation då du inte ”skulle” ha uttryckt dina känslor? Det är lätt hänt. Både du och den andra personen kanske till och med i efterhand är överens om att du inte ”borde” ha uttryckt dig som du gjorde, där och då. Men betyder det att det är sant?
Att lära sig av sina misstag är givetvis bra, men vi går lätt till överdrift och försöker skapa strategier som ska gälla i alla situationer, eller åtminstone i alla situationer som liknar varandra. Tänk om vi skulle börja känna oss för i varje situation i stället? När jag lyckas göra det blir skillnaden mellan egots önskemål och det som verkligen är rätt för mig tydligare. Ibland är det samma sak, och då är utmaningen extra stor: ”Gör jag det här nu bara för att det känns kortsiktigt bra för stoltheten, tryggheten eller den som alltid vill ha rätt?” Det är lätt att få för sig att det som känns bra för egot måste vara fel. Men när vi rutinmässigt avfärdar det alternativet bara av den anledningen hamnar vi ju i samma fälla som när vi hela tiden söker snabbast möjliga tillfredsställelse. Det finns ingen strategi som alltid funkar. Det är därför det är så spännande att leva. Att leva är att lära mer och mer om sig själv – inte att lära sig vad man ska göra i vilken situation, utan att lära sig lyssna på sig själv.
Hur lyssnar du? Och vad är dina erfarenheter av ärlig genomskinlighet respektive bearbetning i avskildhet? Kommentera gärna, jag är nyfiken ♥
