♪♫ These legs are made for walkin’ … ♫♪

Promenader … Hela kroppen njuter. I den fantastiska sommaren, med fåglarna som sjunger i solen. Ibland kan jag fascineras över hur enkelt det är: jag är trött, och kroppen vill gå. Den längtar efter att få gå. ”These legs are made for walking …”

Kroppen är en så märklig och underbar följeslagare. Den vet. Den vet så mycket som andra delar av mig har glömt bort. Några av mina egna ord ur boken Levande kraft påminner mig:

Lyckligtvis börjar allt fler få upp ögonen för kroppens visdom, och förhoppningsvis kan fler och fler människor börja återupprätta kontakten med kroppen innan omständigheterna tvingar dem till det av. När jag hittade tillbaka till kroppen igen kunde jag börja upptäcka vilken fantastisk vägvisare den är och vilka möjligheter som framträder om jag bara låter bli att försöka bestämma hur den ska fungera. Jag förstod att kroppen inte bara rapporterar om vårt fysiska tillstånd utan också om andra aspekter av vår upplevelse, och jag insåg att den alltid kan visa oss vägen till sanningen om vad vi upplever här och nu. Kroppen visade sig vara ett gratis redskap för ökad närvaro – så snart jag slutade begränsa den eller överbelasta den för att slippa vara närvarande.

Naturligtvis tror vi ofta att vi är just närvarande när vi tänker, analyserar och spekulerar. En klient jag hade såg förvånad ut när jag i ett samtal om medvetenhet tillade att det inte handlade om just tankar och analyser. Att vara närvarande och medveten är något helt annat. Hon tittade på mig som om jag – eller möjligtvis hon själv, hon var nog inte helt säker – behövde undersökas. ”Eh, va?” sa hon. ”Om medvetenhet inte är att tänka, vad är det då?”

Vet du vad medvetenhet är? Hur upplever du den i din vardag? Och om du, som väldigt många av oss, inte upplever särskilt mycket av den just i vardagen, hittar du ändå något sammanhang där du kan vara närvarande i stunden och uppleva livet utan tankarnas filter? (Om inte – eller om du vill göra det mer intensivt – välkommen på kurs! ☺)
Det kan naturligtvis vara nedslående att se hur vi själva begränsar vår egen närvaro och livskraft, men när vi börjar må dåligt av själva vetskapen och kritisera oss själva för våra vanor är det bara ännu en självpåtagen begränsning. Whoops. Jag igen alltså. Ingen annan. Det kan vara en oaptitlig karamell att svälja, men det väntar en befrielse innanför det beska skalet. En snutt till ur Levande kraft:

Det som får oss att känna oss trötta, tappa orken och kollapsa är sällan att energin tar slut. Snarare är det en omedveten rädsla för att släppa fram energin i sin fulla kraft. Som små barn gjorde vi det – och det stod oss ofta dyrt, eftersom vårt sätt att uttrycka oss inte alltid passade i omgivningen utan gav upphov till bestraffningar eller arga blickar. Det minns kroppen, och nu lägger vi locket på för att inte sätta tillvaron i gungning.

Påståendet att det är vi själva som kväver vår livsenergi, snarare än våra föräldrar, samhället eller alla krav vi tror oss behöva leva upp till, är i allmänhet ganska provocerande. Sanningen är givetvis att det var omvärlden som en gång lärde oss att dämpa oss och trycka ner vår livskraft, men så snart vi blivit vuxna nog att överleva på egen hand är det inte möjligt för någon annan att göra det längre. Vid det laget har vi tagit över uppgiften själva, och med hjälp av omedvetna föreställningar – föreställningar som vi inte sällan lägger över på omgivningen – undertrycker vi själva vår livsenergi.

Vi måste kliva ur den onda cirkeln – och här är just kroppen en fantastisk medhjälpare: dansa eller använd kroppen på något annat sätt och känn hur kritikern och de negativa tankarna dunstar bort! Det är nämligen väldigt uppfriskande att göra den här insikten också, när vi väl slipper kritikerns trams som egentligen inte är något annat än fler avledningsmanövrer i just den stil som den kritiserar oss för!

När vi ser hur vi begränsar oss själva börjar någonting förändras inom oss, och vi märker att vi väljer andra saker än tidigare. Det går inte över natten – och det behöver inte göra det heller. Låt medvetenheten bana väg för förändringen i stället för att intellektet ska göra ett jobb som det ändå inte klarar av ♥

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman