Och när vi nu ändå talar om kärlek – det tycks ju ha blivit ett spontant minitema efter de senaste inläggen om speglingar och expansion/mjukhet – reflekterar jag över en föreställning jag ibland stöter på: att ”andliga” människor älskar alla lika mycket och att det i sin tur betyder att de tycker om alla lika mycket. Att man, om man är tillräckligt mogen och utvecklad, inte längre har några preferenser när det gäller vem man helst umgås med.
Ärligt talat, några sådana människor har jag nog inte träffat. Det vill säga, det stämmer att vi retar oss mindre och mindre på andra ju mer balanserade vi själva blir. Att vi får allt lättare att möta och även uppskatta alla tänkbara människor, inklusive sådana som vi kanske inte har stått ut med tidigare. Men det betyder ju inte att vi vill anförtro oss åt dem, eller ens bjuda hem dem på fika. Vi har fortfarande vår personliga energi, och vi dras fortfarande till vissa människor på grund av deras essentiella energi, på grund av vår egen historia och vad vi känner oss intresserade av eller avslappnade med, och så vidare. Vi har förmodligen vidgat våra vyer, men det betyder ju inte att vi suddat ut vår egen karaktär.
Det är lite som med mat. Som någorlunda välanpassade vuxna har vi antagligen lärt oss att äta, kanske till och med aktivt uppskatta, en del mat som vi vägrade befatta oss med som barn. Men det betyder ju inte att vi inte fortfarande kan ha favoriter – gamla eller nya. Smaker som vi alltid gillat eller som vi upptäckt som vuxna, som ”klickar” med oss och som vi väljer oftare än andra. Men det betyder ju inte att det är något fel på andra smaker – de är bara inte i full synk med just oss. Precis så är det även med människor.
Vissa personer får vi kontakt med direkt. Något stämmer, och vi gillar varandra, helt enkelt. Här kan vi hitta en del förklaringar i enneagrammet, och det finns mängder av andra små detaljer som också bidrar. Andra kanske vi känner oss mer neutrala till i början men efter hand upptäcker att vi faktiskt tycker jättemycket om. Åter andra kan kvitta – och är vi skapligt balanserade tar skalan förmodligen slut där. Det är det som är den stora nyheten. Vi behöver inte välja ut vilka vi avskyr, vilka vi tycker är äckliga, fula, dumma eller andra sådana kategorier, för vi har genomskådat den del av egot som kategoriserar människor på det viset. Vi behöver inte motivera våra preferenser, helt enkelt – och kanske upptäcker vi dessutom att det kan löna sig att vara öppen för överraskningar 😉
Som alltid verkar ökad balans och självkännedom leda till större frihet ♥
Om du vet någon som du tror skulle gilla den möjligheten får du gärna vidarebefordra det här blogginlägget till dem, dela det i dina sociala nätverk eller tipsa om böcker, cd-skivor, ljudfiler och kurser!
Länge kämpade jag med att jag måste gilla alla människor. Jag kände mig lite ”dålig” om jag inte gjorde det. Om jag ändå gjorde det måste jag, precis som du skriver, ha en vÄLDIGT bra och genomtänkt anledning för att det skulle vara ok. Men att slippa definiera varför! Såå befriande. Jag klickar inte med alla och det bara ä som dä ä, liksom 🙂
Det lustiga är ju att den där avslappningen, för mig i alla fall, gör det lättare att uppskatta saker hos de människor som jag förr kanske hade avskrivit som ”såna jag inte gillar”. Nu kan jag konstatera att vi inte klickar men ändå uppskatta en del saker hos dem och inte behöva välja. Och uppskattar jag inget särskilt behöver jag inte lägga energi på att tycka illa om dem utan kan göra annat i stället ;-). Och vips, större frihet – igen … ♥