Smiter du eller tar du hand om dig själv?

När vi ställs inför vissa val hamnar vi i ett dilemma. Jag vill lyssna på mig själv – men betyder det här valet att jag faktiskt lyssnar, eller att jag väljer den lätta – eller invanda eller fega – utvägen? Om jag har köpt en konsertbiljett för dyra pengar men sedan har fyrtio graders feber den dag jag ska ge mig iväg till konserten är ju kanske inte valet så svårt. Det var mycket pengar, ja. Men dem kommer jag att ha lagt ut antingen jag går på konserten eller inte. Frågan är bara om jag har den minsta lust (eller kanske ens förmåga) att gå dit. 

(Titta på det här blogginlägget på Youtube.)

Men andra valsituationer är mindre självklara. Vi kanske är bjudna på en fest, eller anmälda till ett evenemang, eller deltar på en utbildning – och en dag känns det bara inte som om vi vill gå dit. De flesta av oss är nog uppvuxna med åtminstone någon version av ”Har du nu anmält dig till ridningen/basketen/pianolektionerna så får du minsann gå dit också!” ”Man ska hålla sitt ord. Och tänk på din vän, han eller hon kan ju bli ledsen om du ställer in er träff eller backar ur nu.” (Det är lite märkligt att man så ofta utgår ifrån att våra vänner ens vill att vi ska göra sådant som inte känns bra. Den här tanken utvecklar jag bland annat i inlägget ”Säga nej – tre vanliga misstag”.) Och om vi ägnat oss en del åt inre utveckling och har ambitionen att vara autentiska personer som lyssnar till vår egen sanning, då kanske kritikern får fart även i den motsatta situationen – när vi tackar ja till en AW eller ett evenemang av något slag fast vi någonstans inom oss egentligen vet att vi skulle må bättre av att vara hemma och vila.

Så hur vet man? Finns det någon kontrollfråga, något enkelt test man kan göra för att se vilket val som är rätt? Det korta svaret är nej, det gör det inte. Och det beror enbart på att det inte finns något val som är rätt. Rätt och fel är inte tillämpligt på den här typen av situationer. Vår inre fyraåring tror dock att det gör det. När vi var små sökte vi vägledning från de vuxna i vår omgivning för att få veta om en viss handling, eller ett visst val, var rätt eller fel. Tyvärr (ibland; andra gånger var det förstås bra 🙂 ) fanns det nästan alltid någon som var beredd att ge oss den vägledningen. Mamma kanske blev obehaglig till mods om vi vägrade krama moster Ulla, så ”vägledningen” – antingen mamma sa det högt eller vi läste av hennes kroppsspråk och energi – blev: ”Strunta i hur du känner och krama moster ändå, för hennes skull.” Så där kom facit, ”det rätta svaret” och så visste vi. Och det mest olyckliga av allt var att vi lärde oss att finna en trygghet i att det fanns ett rätt och ett fel även i de situationer där det enbart var vi själva som hade något verkligt facit.

Så det vi väljer är så nära ”rätt” vi kommer. Om du stannar hemma från festen är det rätt. Om du väljer att gå, fast det egentligen tar emot, är det också rätt. Och så vidare. (Ja, det var faktiskt rätt att krama moster Ulla också om det nu var det vi gjorde, även om gjorde det mot vår vilja – mer om det nedan.)

Något som hjälper till att förvirra situationen ytterligare är ju att samma val kan vara både ett uttryck för lättja eller feghet och det som faktiskt känns rätt för oss att göra. Låt säga att jag har en utbildningsdag som väntar i kursen jag går, och jag känner ett starkt behov av att stanna hemma och inte åka dit just den här dagen. Kritikern påminner mig om att jag ju tyckte att det var lite jobbigt sist. ”Vore det inte nyttigare för dig att utmana den känslan i stället för att smita undan?” säger den uppfordrande. Och det kanske det vore – just med avseende på att möta och hantera mina obehagskänslor, vad de nu kan tänkas ha varit av för slag. Men samtidigt kanske jag faktiskt har ett behov av att ta det lugnt idag. Min kropp kanske behöver vila. Jag kanske behöver tid att integrera andra saker som hänt de senaste dagarna. Det är verkligen att ta hand om mig att stanna hemma – och att det också ger mig ett fripass från de obehagliga känslorna är kanske bara ett sammanträffande.

Grejen är att det finns ju ändå inget facit. Sluta slå på dig själv, eller leta fel med det du väljer. Välj det som känns bra för dig.

När vi inser att det inte finns några moraliska aspekter på vad vi väljer i de här situationerna utan att det är en annan kanal vi lyssnar på här kan överjaget, eller den inre kritikern, slappna av. Det gör att vi också kan slappna av och vara friare i att göra det som vi ändå valt att göra. Det leder i sin tur till att vi kan vara närvarande i det vi väljer och gör. Vi kan göra erfarenheten aktivt, i stället för att gå igenom den samtidigt som vi har fullt upp att värja oss för den inre kritiken och alla åsikter om hur vi borde vara, tänka och göra. 

Och när vi kan vara närvarande kan vi lära oss saker av det som sker, och av våra erfarenheter. Vi kramar moster för att vi i vår oskuldsfullhet trodde att mamma hade rätt och vi fel, eller för att vi inte ville göra mamma ledsen – och om vi är där när det sker, om vi är närvarande i det som händer, kan vi lära oss någonting av det. Vi kanske upptäcker att moster faktiskt är riktigt go och att det är skönt att krama henne. Eller också märker vi att vi står där som en stel pinne och mest av allt vill därifrån. När vi verkligen var barn var det svårt att agera på den lärdomen, för vi hade inte riktigt den personliga frihet och självständighet som vi har idag. Men idag kan vi göra det. Känn efter vad som känns rätt, välj det du väljer och följ med på resan genom situationen och hur den utvecklas. Det är så du lär dig vad det innebär att vara du; vem du faktiskt är när du frågar dig.