Förändring. Finns det någon som inte känner sig ambivalent till förändring? Ibland är det något expansivt, fantastiskt och eftersträvat. Andra gånger kommer förändringen oombedd och väcker motstånd, eller rädsla. Med tanke på att förändring är en ständig del av livet är det lustigt att vårt förhållande till fenomenet är så tveeggat – och framförallt att vi lyckas upprätthålla eller återskapa illusionen om att tillstånd, förutsättningar, önskningar och människor ska förbli oförändrade, trots att det aldrig, aldrig ser ut så.
Just nu förändras Levande kraft, så tillvida att vi, såvitt jag vet, har hållit våra sista kursera i det hittillsvarande formatet på Piperska. Jag är fylld av tacksamhet, berörd av vår avslutningsceremoni och, just nu, så väldigt, väldigt trött. En femton år lång epok är till ända. Femton år då vi gått från att hålla en tredagarskurs om året till fem kurser om året på mellan tre och fem dagar. Femton år av möten, upptäckter, insikter och ett ständigt tilltagande och alltid lika fängslande djup.
Nu är det dags att känna efter. Vad vill jag göra? Skapa? Erbjuda? Dela med mig av? En sak som jag känt är att jag saknat bloggen sedan jag började sända Tisdagstankar live varje tisdag. Jag livesänder gärna; det är ett kul format där man ”träffar” människor och får mer direkt kontakt. Men flödet i bloggen förminskades – först till en skriftlig version av sändningarna och sedan nästan till ett ingenting (eftersom det sällan blev några kommentarer och det därför var svårt att veta om någon ens läste inläggen). Det blev mer av ett rutinjobb att sammanfatta ”tankarna” skriftligen, och det blev ingen energi över till det fria skrivandet. Så det vet jag: Jag vill skriva mer här, oberoende av Tisdagstankarna. Ibland överlappar kanske innehållet. Det är ju trots allt jag som tänker, och jag som skriver 😊. Ibland återkommer jag kanske i den ena formen till någonting jag tagit upp i den andra formen. Och jag tror inte att det är någon som har något emot det … 🧡
Det är dags att landa. Hitta hem. Och även för mig personligen och mitt ”body-mind” är det någonting som förändras. Vindar som tog sin början för flera år sedan har vuxit sig starkare under 2018 och skapat ganska mycket tumult – fast i mitt fall har det känts och sett ut mindre som tumult och mer som ett subtilt gytter av kamp, knutar och kontroll. Samtidigt har det, parallellt och paradoxalt, uppstått en helt ny kontakt med hjärtat, med sårbarheten och med mig själv … och som vanligt har det ena gjort det andra möjligt att få plats och bli medvetet och upplevt.
Nu, i början av 2019, har stormarna börjat avta och efterlämna ett nytt landskap. Det är lite som att komma tillbaka några år efter en skogsbrand, eller ett kalhygge. Det ser annorlunda ut. Att orientera sig i den späda grönskan, de nya livsformerna och den sjudande energin är en skör, känslig och lite nyvaken upplevelse. Det behövs mycket vila, stillhet och plats för den omkalibrering jag skrev om första gången redan 2017. Gamla strukturer har fallit sönder, och de nya har inte riktigt hittat sin form ännu.
Ibland får det här strategen inom mig att lägga i överväxeln. Den vill producera, utnyttja möjligheter, GÖRA. Den vill bestämma sig för vad jag vill och tycker, vad som ”nog är bäst” – välja i stället för att vilja. Den gillar också effektivitet. ”Hur kan jag dra nytta av det här?” ”Vad är det smartaste sättet att göra det där?” Taktiskt, praktiskt och rationellt. Men nä. Det är inte dags för strategen nu. Det är dags att stanna, och känna, och uppleva. Vad är det som drar? Vart drar det? Var finns nyfikenheten, och livet?
Och så den där tacksamheten. Över det som varit, och mest av allt över att det viktigaste i det som varit följer med på den fortsatta resan: stillheten, insikterna, erfarenheten och mina mest älskade följeslagare. Alltihop finns kvar, ofattbart och förunderligt. Jag ser fram emot att fortsätta framåt tillsammans 🧡🧡🧡
Hur ser det ut för dig? Var befinner du dig på din livsväg, på din inre resa? Är det dags att vila, att skapa, att känna eller att inspireras? Vartåt drar det i dig? Jag kommer att fortsätta dela det som händer med mig, och med Levande kraft. Om du vill få de här blogginläggen via nyhetsbrevet och inte redan är med i e-postlistan så är du välkommen att registrera dig på hemsidan 🧡
Ja… hur känns det för mig? Första känslorna när jag insåg att jag gått min sista Levande kraftkurs på Piperska var chock, förlamning, stor sorg och besvikelse, har gråtit floder och känt den där rädslan inför framtiden ta ett grepp runt hjärtat. Samtidigt var det ju så tydligt i november när vi för sista gången hade en sharing att det var ett stort, tungt, tydligt blad som vändes i den stora livsboken. Jag kände mig klar med något men visste inte vad. Och min resa under sista meditationen kändes ju verkligen som en kalibrering eller uppdatering av något slag, också svårt att säga hur. Jag hade det nog på känn redan då, att det var sista gången. Det känns som det är stora saker på gång. Känner mig bräcklig. Får klimatångestattacker och bara gråter, samtidigt som längtan efter att sprida ljus och kärlek växer parallellt med detta. Känns som att gå över sankmark, man vet inte var det bär och inte. Glädje, sorg, rädsla, oro, styrka och kraft och känslor av maktlöshet åker ständig bergodalbana. Ger kraft och dränerar mig.
Det är så märkligt, det är liksom lite av ett vakuum. Sista gången? Tjaa. We shall see. Men jo, just nu är det ju så i alla fall.
Sedan vet jag inte riktigt vilken operation som skulle krävas för att få mig och Per att sluta hitta nya sätt att dela med oss 😊
Men det finns ju också en aspekt som inte har med Piperska att göra, och som handlar om vem vi vill dela med oss till och under vilka former. Var finns det faktiska intresset? De som verkligen vill gå på djupet, på det vis som vi erbjuder? Som inte bara är beredda att testa om det är (halv)gratis (finansiellt eller energimässigt, liksom)? (Och alla frågorna är retoriska; det är bara lite av det som rullar här.) Det råkade sammanfalla, helt enkelt.
Och for what it’s worth så tror jag att du lugnt kan utgå ifrån att de nya formerna kommer att nå dig 🧡😊
PS – Upplevelsen av blandningen av närvaro, kärlek och ljus å ena sidan och en allt hårdare och tajtare knut av den motsatta energin tror jag att du delar med många just nu. (Jag är en av dem.) Det ska upp till ytan, helt enkelt – såväl maktkorruptionen och våra personliga issues som den fysiska plasten i haven, liksom. Hang in there 🧡
Hej!
Nu har jag landat i min soffa efter tre tuffa, intensiva arbetsdagar. Har känt mig närvarande och tillgänglig för dem jag mött på ett annat sätt än jag gjorde före kursen. Det var genom bloggen som jag för några år sedan först började ”följa” Levande Kraft så den har betytt mycket för mig. Jag kommer läsa allt du delar med dig av kan du vara säker på! Blev nog som Andrea lite chockad först, vaddå sista kursen, jag har ju precis börjat eller hittat något (er❤️) som verkligen har hjälpt mej. Just nu är jag full av tillit och förväntan och vilar med och i mej själv. Tror på en fortsättning och vill vara med om jag får!
Det gör mig glad att höra (ja, alltihop faktiskt, men mest att du fått så mycket hjälp av kurserna). ”Stay tuned” som de säger västerut, så ska vi se vad vi hittar på 😊🧡