Levande kraft

Lär känna dig själv – och tyck om dig under tiden

Vägar & tekniker

Säga nej – tre vanliga misstag

Inre utveckling, Tisdagstankar, Vägar & tekniker

Det här blogginlägget finns också i en videoversion (ca 11 minuter) bland mina ”Tisdagstankar” som livesänds på facebook och sedan ligger på vår Youtube-kanal:


Under de kurser jag och Per har hållit i tretton års tid har frågan om att säga nej ofta kommit upp. Hur säger man nej – i stället för att ge upp med ett ”okej då”? Eller, om man nu får fram sitt nej, hur säger man det på ett sätt som blir respekterat – och på ett sätt som inte skrämmer bort personen för all framtid (om det nu inte är precis det man önskar 😉 )? Vi har identifierat tre vanliga misstag som i de allra flesta fall är orsaken till svårigheterna.

Det första misstaget är att man tror att frågan eller förslaget måste besvaras direkt. Antingen det handlar om ”Vill du gå med på bio ikväll?” eller ”Kan du hjälpa mig att flyttstäda?” är det lätt att vi, om vår första reaktion är att det här är något vi inte vill göra, bli stressade när frågan kommer. Men stressen beror förmodligen på vårt inre motstånd, inte på att personen tvunget måste ha ett svar den här minuten.

Lösningen på det första misstaget är att be om betänketid. Tala om att du vill kolla kalendern, tänka på saken eller vad det nu är, och tala om när du kan ge besked. (Personen kanske inte måste ha själva svaret nu, men av respekt för honom eller henne, svara någonting. Till exempel: ”Jag vet faktiskt inte, jag måste känna efter lite/kolla i kalendern. Jag återkommer/fråga igen efter lunch/i morgon/nästa vecka/vad som nu är lämpligt i sammanhanget.”)

Om personen propsar på ett svar nu (trots att det inte gäller en akutsituation, då det förstås är en annan sak) kan du svara: ”Om jag måste bestämma mig nu blir det nej. Men jag känner gärna efter lite och återkommer.”

Det andra misstaget är att man, när man känner efter, jämför hur de två alternativen påverkar den andra personen. Om jag säger ja till att gå med på bio så får min vän sällskap (vilket hon uppenbarligen gärna vill ha); om jag säger nej blir hon utan. Eller, om jag hjälper min bror att flyttstäda blir det lättare för honom; om jag säger nej får han göra allt jobbet själv. Den typen av jämförelse visar ju tydligt vilken dålig vän eller syster jag är (menar i alla fall den inre kritikern), så det känns inte särskilt lockande att säga nej.

Lösningen på det andra misstaget är att jämföra hur de två alternativen påverkar mig. Om jag äger ja till att gå med på bio eller hjälpa till med flyttstädningen missar jag den lugna ensamkvällen som jag sett fram emot i flera veckor (eller vad det nu är jag annars tänkt göra under den tiden); om jag säger nej får jag en välbehövlig chans att ta det lugnt och ladda om för mig själv. Givetvis kan ett ja också ge positiva känslor hos mig eftersom jag kanske tycker om både min vän och min bror och skulle vilja vilja följa med på bio eller hjälpa till med städningen. Det ska självklart också tas med i beräkningen. Jag kanske är trött, men jag vet att det kostar på mer för min bror om jag inte hjälper honom än det faktiskt gör för mig om jag hjälper honom – och då kanske jag väljer att göra det. Men genom att se till hur min verklighet påverkas, i stället för att automatiskt anlägga den andra personens perspektiv, blir avvägningen lättare att göra.

Det tredje misstaget är att vi beter oss som om vårt nej (och det resonemang som tar oss dit) måste få godkänt av den andra personen. Det är som om vi lade till ett energimässigt frågetecken efter vår motivering (som vi ofta tar med eftersom det helt enkelt känns oförskämt att säga nej utan att förklara sig). Vi önskar ju att personen som frågade ska vara okej med vårt nej. Om han eller hon då är den mer påstridiga typen (eller bara väldigt bokstavlig av sig) kanske vi får motargument som vi inte klarar att möta, och så står vi där med ett (mycket missnöjt) ”ja” i alla fall.

Lösningen på det tredje misstaget är att förankra ditt nej hos dig själv innan du ger den andra personen ditt besked. Känn efter om du kan säga nej och låta det vara bra med det. (Det är klart att du kan tala om varför du säger nej, men ibland kan det vara intressant att öva på en utomstående person och helt enkelt bara säga: ”Nej, jag vill inte.” Det kan vara märkligt befriande, och dessutom är det ju ganska svårt att argumentera med 🙂 ) Är det okej med dig att personen blir besviken? Om du kräver att den andra ska godkänna och vara okej med ditt nej är det ju som att lämna över ansvaret för vad du vill till honom eller henne – och det är ju inte riktigt rättvist. Ni har varsin vilja, och din uppgift är att tala om hur din ser ut. (Dessutom brukar det där lilla frågetecknet sluta med att personen gör dig till viljes – det vill säga tar ansvaret och bestämmer att du vill säga ja 😉 ).

Naturligtvis är det inte alltid vi vill säga nej. Vi kan säga ja av alla möjliga anledningar, trots att vi hade tänkt oss att göra någonting annat med vår tid och energi. Men på det här viset blir både vårt nej – om vi faktiskt väljer det – och vad vi egentligen vill tydligare för både oss och andra.

 

Relaterade blogginlägg:

Att vela, vilja och veta | Vilja och välja | … eller vill du kanske INTE ALLS?

 

Ge näring åt utvecklingsprocessen

Egot, Inre utveckling, Vägar & tekniker

God fortsättning! 🙂 Nu när jul- och nyårshelgen är över kommer som utlovat andra hälften av utforskandet av skillnaderna mellan förändring och verklig utveckling. Som jag skrev i förra inlägget innebär ju utveckling givetvis förändring – men det är inte nödvändigtvis så att förändring innebär utveckling, på riktigt. För verklig utveckling krävs det att vi ger näring åt den process som ligger till grund för den. Bara genom större kontakt med sig själv och med livet? Och hur skapar man i så fall det?

Ja, det är faktiskt precis så: att ge plats för utveckling, eller näring till utvecklingsprocessen, handlar om att ge processen energi – och ökad kontakten med oss själva gör precis det. Det krävs, för att vara exakt, två ingredienser, och den första är tid. Vi är vana vid att övningar, ärenden och annat, ofta med ett tydligt mål, tar tid. Men att ta tid till att lära känna sig själv, utan att nödvändigtvis veta exakt hur det ska gå till, är ovant. Vi är fostrade av ett samhälle där fokus ligger på begriplighet, logik och effektivitet, och inte sällan ”smittar” de här idealen till området inre utveckling (även om vi kanske rent tekniskt förstår att det inte riktigt fungerar på samma sätt).

Så hur kan vi ge oss själva den här tiden? Ibland kan mindfulness eller andra övningar vara till hjälp, eftersom de liksom är tom tid som är ”förklädd” till aktivitet och faktiskt har ett mål. Men det kan fungera lika bra att bara (eller inte så bara) börja intressera sig för sig själv och hur det egentligen känns därinne. De som kommer till våra kurser gör det ofta för att ”hitta vägen in” – även om en del av dessa personer inte visste det själva när de bokade kursplatsen 😉 . Andra har redan börjat, och de kommer på kurs för att ge energi till nästa etapp av resan. Så även om vi inte kan beställa eller ”göra” själva utvecklingen kan vi ju välja att delta i aktiviteter, åka på kurser, läsa böcker eller göra övningar som hjälper oss att vända oss inåt och utforska oss själva.

Men den andra ingrediensen behövs också: Ditt eget uppriktiga intresse. Det är inte detsamma som att du:

  • har en bild av hur det ska vara och anstränger dig för att komma dit
  • blir bättre eller mer utvecklad
  • ältar mentala berättelser om människor och situationer
  • kartlägger din personlighet och sedan använder det du funnit som ursäkt för att fortsätta i samma gamla hjulspår.

Till exempel. Vi kan hitta så många kreativa sätt att nästan ge plats för inre utveckling; att få det att se ut som om vi . Men det handlar inte om något av det ovanstående. Det handlar om att man faktiskt intresserar sig för hur det är. Där börjar många tveka, eftersom det är lite av en ”grisen i säcken”-deal. Vi lär ju känna hela oss själva, inte bara de bitar vi gillar. En del fokuserar på skuggsidan och tror att det är mer äkta – men oavsett om jag förälskat mig i en självglorifierande glitterbild av mig själv eller en negativ skuggbild innebär det ju en form av censur. Verklig kontakt med oss själva måste tillåta alla sidor.

Så mitt råd är att först ärligt fråga dig om du är nyfiken på dig själv, precis som du är. Förmodligen är svaret ja, eftersom du läser den här bloggen. Men det viktiga är vad som kommer sedan, efter ”ja”. Kanske lite oro, eftersom du inte vet vad du kommer att upptäcka? Kanske en reservation? Den vanliga reaktionen då är att man vill censurera bort oron eller reservationen, så att man känna att man säger ja helhjärtat. Men då är man ju tillbaka i nästan-landet igen.

Och det bästa är att en verklig kontakt med dig själv innebär att tillåta ditt ja inklusive reservationerna. Då har du nämligen gjort precis det rätta: varit nyfiken på dina känslor och utforskat dem utan att censurera eller döma. Det är det enda du någonsin behöver göra. Men du behöver göra det varje gång, för ditt ja är en färskvara. 

Så instruktionen för att stärka kontakten med dig själv går att sammanfatta i tre steg:

  1. Känn efter hur det faktiskt är, för dig och just nu (inte ”hur det borde vara”).
  2. Tillåt dig att uppleva det utan att värdera eller censurera.
  3. Undvik att dra några vidare slutsatser. Lita på att själv upplevelsen ger den bästa vägledningen till nästa steg.

Det kanske känns lite fånigt att det är tre olika steg, eftersom det bara känns som en instruktion, en post i ”att göra”-listan. Men den första instruktionen följs nästan per automatik med intellektualiseringar, analyser och mentala sammanställningar – det vill säga att man inte tillåter sig att uppleva det utan att värdera eller censurera – så därför behöver vi punkt två. Och om vi faktiskt tillåtit oss att uppleva hur det faktiskt är gör vårt spontana fokus på begriplighet och effektivitet nästan lika automatiskt att vi raskt fortsätter till det intellektet tror är nästa punkt på dagordningen: att dra slutsatser av det vi upplevt, så att vi kan använda det till något (som intellektet anser det) produktivt. Därför behövs även punkt tre. Att bara notera och tillåta någonting precis som det är utan att ha något annat mål än att göra just det är så kontraintuitivt för de flesta av oss att vi behöver tydliga instruktioner 🙂

Vår största bromskloss i vår inre utveckling brukar vara våra invanda mönster – autopiloten som tar över så snart vi flyttar uppmärksamheten till annat. En vanlig fråga är hur man ska göra för att lägga bort de gamla mönstren och lyssna till sig själv i stället. Och det som är på härligt med den här återupprättade kontakten med oss själva är att den motverkar autopiloten bara genom att finnas. Mönster uppstår ju för att vi slutat lyssna – så när vi börjar göra det faller många mönster bort av sig själva. 

Ibland kan det kännas konstruktivt med medveten förändring, precis som vi talade om i början. Jag kanske vill skaffa mig vanan att först dricka vatten när jag blir sugen på choklad, eller prova att svara med frasen ”så kanske det är” när människor säger saker som jag spontant vill avfärda – bara för att bryta ett mönster. Sådana strategier kan hjälpa och ge nya insikter, men det viktigaste är alltid den ökade, förutsättningslösa kontakten med mig själv. När jag lyssnar på mitt inre utan att värdera växer automatiskt kärleken till mig själv och livet. För mig är det den bästa tänkbara utvecklingen, och den tar mig i riktningar som jag aldrig hade kunnat planera för ♥

Hör gärna av dig och berätta om dina funderingar om utveckling och förändring! Och kanske ses vi på steg I i vår?

 

Relaterade blogginlägg:

Förändring eller utveckling? | Utveckling och förändring | Effektiv utveckling

Förändring eller utveckling?

Inre utveckling, Vägar & tekniker

Har du beteenden, reaktionsmönster, vanor tankegångar eller annat i ditt liv som du skulle vilja ändra på – men hur du än försöker, och vilka grepp du än fattar om det som du uppfattar som oönskat eller problematiskt, så består det gamla, invanda, ändå? Eller händer det att du faktiskt gör dig av med det du inte längre vill ha – bara för att upptäcka att det kommit tillbaka i en lite annan (eller samma!) form så snart du tittar åt ett annat håll? Orden utveckling och förändring används ofta synonymt – men det finns stora skillnader mellan dem. 

Utveckling sker spontant, inifrån. Det innebär ju alltid en förändring – men förändring innebär för den skull inte alltid utveckling. Om jag går i skolan och lär mig nya tyska eller historia, så förändras mina kunskaper – men det betyder inte att jag utvecklas.

Vi börjar livet med en brant, i hög grad förprogrammerad utvecklingskurva. Vi är naturligt nyfikna på omvärlden. Vi experimenterar och utforskar vår egen lilla värld, som efter hand blir allt större. Så småningom börjar vi leka – med våra egna kroppsdelar, med saker, och efter ett par år med varandra – och även leken är i utvecklingens tjänst. Efter hand blir vår utveckling allt mindre förprogrammerad, och som vuxna krävs det att vi lever på ett sätt som främjar utveckling. Den sker inte längre automatiskt, inbyggd i vår biologi. Vi måste vilja utvecklas.

Vi kan inte heller bara välja att ”utveckla oss” – utveckling är inget vi själva kan bestämma över, utan någonting som naturen ägnar sig åt. Men vi kan skapa rätt förutsättningar för utveckling. Ofta försöker vi göra det genom att införa förändringar – att räkna till tio när vi blir arga, meditera med ett mantra eller lära oss giraffspråket. Många gånger leder det till nya strategier eller handlingsmönster, som kanske till och med blir automatiska – men det är fortfarande inte detsmma som utveckling.

En ny vana är i sig bara en förändring. Eller, det är förstås inte nödvändigtvis så ”bara”. Vi kan ha enorm nytta av förändringar. Men det är först när den nya förståelsen integreras på riktigt – inte bara som något jag kan utan som en del av min verklighet – som det har skett en utveckling. Då har jag blivit annorlunda. Jag har inte bara förändrat min resursbank genom att lägga till en ny färdighet eller ny kunskap, utan själva den som använder resursbanken har förändrats.

Detta innebär att ”metoder”, även om de leder till förändring, inte är detsamma som utvecklingsprocesser. Det finns massor av metoder men bara en utvecklingsprocess, och den pågår på sätt och vis hela tiden. Hur mycket inre utveckling den genererar i vuxen ålder beror mest på hur mycket utrymme vi ger den, hur vi ser på den. Är jag ”färdig”, eller är jag öppen för nya insikter?

Det här betyder inte att det är något fel på metoder, olika verktyg för att förändrad sina beteenden eller tankemönster. Inte alls. Men det finns någonting mer att upptäcka – något som går utöver och djupare än sådan förändring. Och det är utveckling; inre utveckling, närmare bestämt.

Även inom inre utveckling finns en uppsjö av metoder för specifik förändring: meditationstekniker som erbjuder möjligheten till ett ökat inre lugn, samtalsterapi som kan ge bättre förståelse, olika övningar som kan fördjupa vår självkännedom och så vidare. Allt detta ger möjligheten till medveten förändring, vilket är metodernas funktion. Vissa metoder passar oss bättre än andra, beroende på vad det är vi vill uppnå. Men att använda en metod för att förändra kräver en viss arbetsinsats, som vi alla förmodligen upptäckt. Men om vi i längden ger näring åt själva utvecklingsprocessen i stället (oavsett om vi använder och uppskattar metoderna eller inte; de utesluter inte varandra) kan insikterna och förståelsen integreras till en del av den vi är, vilket inte kräver samma typ av ansträngning. Det här låter kanske krångligt, men det är det inte. Det handlar om ett perspektivskifte, och det kommer jag att skriva mer om i nästa blogginlägg!

Tills dess – eller tills du tittar in igen – får du några frågor att fundera över som kan förbereda dig för tankarna i nästa inlägg!

  1. Har du använt olika verktyg för förändring i ditt liv – när det gäller ditt sätt att vara, din energi, dina känslor, dina tankemönster, vanor och beteenden eller någonting annat i den stilen? Hur har det fungerat? Har du lyckats ändra det du ville, och var det ett verktyg som passade dig?
  2. Vilka aspekter av dig själv och din tillvaro står i fokus idag, när du tänker på att utvecklas? Var skulle du vilja öppna för förändring? Kan du använda samma verktyg eller metoder som du använt tidigare? Varför tror du i så fall att du inte redan gjort det?
  3. Hur gärna vill du uppleva den här utvecklingen? Vad är du beredd att ge upp för att få den? Känns det som om det du kan tänka dig att ge upp har någon relevans för den utveckling du längtar efter? Om inte, eller om kanske – vilka föreställningar, favoritroller eller relationer skulle du behöva omvärdera och kanske utmana som vore mer relevanta?

 

Relaterade blogginlägg:

Ge näring åt utvecklingsprocessen | Utveckling och förändring | Effektiv utveckling

Bearbeta barndomstrassel

Inre utveckling, Vägar & tekniker

När vi nyligen höll vår Levande kraft steg I och steg II i mitten av november kom – naturligtvis – frågan upp om att läka gamla sår från barndomen. Det kan vara situationer då våra föräldrar verkligen behandlade oss respektlöst eller försumligt, och det kan vara situationer där vi upplevde oss orättvist eller illa behandlade på grund av att vi missförstått situationen. Vilket som än är fallet har upplevelsen lämnat spår hos oss, som märks i vår vardag idag och som vi kanske skulle vilja bearbeta och lösa upp, så att vi slapp påverkas av dem som vuxna.

Så hur gör man det, då? När vi börjar forska i oss själva och upptäcka olika sår och gnag från barndomen kan det vara frestande att söka upp våra föräldrar (om de fortfarande är i livet) och föreslå en pratstund. Ofta tänker vi oss då att vi ska ta upp det som hände när vi var små och, äntligen, säga ifrån eller uttrycka vår ilska, förtvivlan eller förvirring över någonting som de sa eller gjorde. Vi tror att vi till sist ska kunna reda ut det där som blev en fnurra då, och på så sätt läka det sår som uppstod. Huruvida vi tänker oss den uppgörelsen som ett sansat samtal i samförstånd eller som en regelrätt utskällning av föräldern ifråga varierar, men det spelar faktiskt inte så stor roll.

För här måste vi pausa. Det finns nämligen ett fel med det här resonemanget: Varken den förälder som du vill prata med eller det barn som vill ha upprättelse finns längre. Det är flera decennier sedan de existerade, och de kan inte reda ut något idag – punkt slut. Det betyder inte att såren inte kan läka, men det betyder att vägen till läkning inte går via några samtal er emellan.

[Läs mer…] om Bearbeta barndomstrassel

Konfliktlösning för modiga

Inre utveckling, Vägar & tekniker

Det pratas mycket om konfliktlösning numera. På arbetsplatser, i relationer. Hur man löser en konflikt. Hur man ska prata med varandra (och hur man helst ska undvika att prata med varandra). Det finns tekniker, metoder och strategier för hur kommunikationen bäst ska gå till för att man ska kunna nå en fredlig lösning. Och allt det är fint och bra. Samtidigt handlar alltihop om kommunikation mellan parterna – trots att det i snart sagt varje konflikt är en annan kommunikation som måste upprättas och fungera först, och det är min kommunikation med mig själv. 

Om du har en nära relation där ni råkar i konflikt ibland finns det ett helt annat recept att ta till. Det är inget för fegisar; det handlar om dig, om att för en stund släppa ditt fokus på oenigheten, varför du har rätt och den andre fel och, framförallt, hur viktigt det känns att den andra personen ska förstå det. Det går rakt emot egots strategi – men det är också det enda som verkligen skapar en grund för ett verkligt möte mellan er. Utan den grunden kanske ni kan lösa det praktiska problemet, men ni kommer inte att åstadkomma något mer än så – och om du vågar ta ”omvägen” via dig själv uppstår lösningen från ett annat plan, och den påverkar inte bara den aktuella meningsskiljaktigheten utan även själva ert sätt att förhålla er till varandra. 

Så hur gör man, då? Man börjar med att stanna. Sätt dig för dig själv, och bli medveten om vad du känner. Det här känns som en jättedålig strategi för egot. Det här kommer ju inte att förändra situationen, hävdar det. Det är ju genom att få den andre att se min sida av saken som jag kan komma framåt. Och ja, så känns det ju. Men det är ju också den känslan och den rösten som skapat situationen från början 😉 . Så kanske är det dags att prova ett annat sätt?

Första steget är att lyssna på dina känslor och verkligen respektera dem. Hur kan du förvänta dig att någon annan ska respektera det du inte kan respektera själv hos dig? Utmaningen här är att faktiskt stanna med känslorna, intressera dig för dem och låta det vara som det är precis nu, utan att lägga skuld eller fokus på den andra personen.  Det kan kräva lite träning, men det är väl värt besväret. I början kan det vara skönt att ha lite vägledning och hjälp att hålla sig på banan, och om det känns så för dig kanske du vill ha den guidade meditationsövning som jag spelat in för precis det här syftet. Den heter ”Relationsakuten” och finns att köpa i vår webbshop, som nedladdningsbar mp3 eller på cd:n Vägen till en levande vardag.

Nu kan vi närma oss sanningen bakom reaktionerna och se vilka gamla mönster som triggas. Och tro mig – när vi upplever någonting som en konflikt som får oss att må dåligt är det nästan uteslutande för att gamla mönster och känslor väckts till liv. Det betyder inte att situationen inte existerar, eller behöver en praktisk lösning. Men det betyder att vi sannolikt projicerar vårt eget bagage på den, och det gör hela samtalet inflammerat. När du kommer i kontakt med känslorna och ser vilka gamla mönster som triggats börjar det (för situationen) onödiga försvaret mjukas upp. Då kan situationen börja förändras, oavsett vad som händer hos din partner.

Hela den här processen måste ske varsamt, för egot tror att det här innebär reservationslös kapitulation för ”motståndaren”. Men det är en kapitulation inför verkligheten, och för dig själv. Det kommer att göra att du ser mycket klarare på situationen, eftersom den inte längre är lika inflammerad av sådant som egentligen inte hör dit. Att stanna upp på det här sättet är att ta hjälp av din egen närvaro, och den kan bidra på ett sätt som egot kanske inte riktigt förmår.

När du hittar tillbaka till kontakten med dig själv kan du också hitta tillbaka till din kärlek eller positiva inställning till den andra personen. Ibland tror vi att vi inte ”har råd” att älska eller tycka om någon som vi har en pågående konflikt med. Jag vill en sak, den andra personen vill något annat, och någonting inom mig tror att kärlek kommer att göra mig svag eller eftergiven – och jag ”måste ju stå på mig”. När vi bara sitter med en situation eller känsla på det här viset kan vi börja se hur befängt det perspektivet är och att ingen (varken jag eller den andre) tjänar på att jag stänger av min kärlek. När jag ser det kan energin börja flöda igen, och det som varit låst och orubbligt kan börja röra sig.

Det mest fantastiska är att det här inte behöver vara något ömsesidigt val. Det är naturligtvis vansinnigt provocerande och utmanande för egot att stanna upp och göra detta utan att ha någon garanti för att den andre också gör något liknande, men det är också befriande. Du, ensam, har makten att påverka en situation till det bättre, göra den mjukare, mer levande och i slutänden mer meningsfull för alla inblandade. Är det inte ganska coolt?