Som ”första arbetsdagen efter semestern” kunde väl inte den här måndagen vara mer perfekt – tretton grader, en nyansfritt grå himmel och regn. Och eftersom jag ändå tänker tillbringa dagen inomhus (åtminstone som planen ser ut just nu) valde jag att gå med Per ut i allt det gråa fuktiga på morgonen och passa på att handla några saker. När jag gick hem hade det börjat regna lite mer.
Jag uppskattar regn. Jag gillar att gå i det, känna att naturen ids visa sitt humör. (Märkligt nog är jag inte lika förtjust i alla dess känslostämningar; hård, ihållande blåst känns som ett personligt påhopp och kan göra mig rätt förbannad vissa dagar. Men vem vet, det kanske kommer.) Och på vägen hem i regnet funderade jag över vad jag vill.
Det är något med hösten som alltid känns nytt. Nyast känns det förstås under klara, nytvättade dagar, med färgsprakande löv och frisk luft. Det är väl något som dröjer sig kvar från skoltiden då hösten alltid innebar nya böcker, ett nytt schema och kanske nya fritidsaktiviteter – en känsla av att bli lite ny själv och liksom ha chansen att välja ett nytt sätt att vara. De senaste dagarna har jag funderat mer över på vilket sätt jag skulle vilja, eller kanske redan håller på att, bli ny. Vad vill jag tillåta, upptäcka, våga, uttrycka? Vad är, faktiskt, viktigt? Man kanske kunde tycka att jag borde ha räknat ut det efter nästan tjugo år av inre arbete och mer än hälften av den tiden som kursledare, men livet förändras hela tiden och det finns alltid nya lager att upptäcka på löken.
Inför den här hösten skönjer jag ett tema som handlar om något mjukare; personlig närhet, en verklig kontakt på hjärtats nivå, med mig själv, med mina allra närmaste och med livet. Att våga prioritera det som är viktigt, inklusive att ta mig tiden att känna efter vad som är viktigt. För mig. Att hitta balansen mellan å ena sidan vad jag vill göra, uttrycka och prioritera och å andra sidan den specifika viljan att dela resan med andra människor och därmed vara beredd att anpassa mig efter vad de vill göra, uttrycka och prioritera.
Någonting börjar kännas angeläget, och det verkar ha med hjärtats energi att göra. Om du är bekant med Enneagrammet vet du vilken energi det handlar om. Inte magens, som väljer, vill, drar gränser och gör tydligt. Och inte huvudets, som lyssnar, som ser och förstår, som vet, ifrågasätter och utforskar. Utan hjärtats – en fakultet som för just min personlighetstyp ofta kommer i skymundan. Det är en subtilare energi som fungerar bra i bakgrunden men som är lätt att köra över och lite skrämmande att överlämna sig till. Den lyssnar också, fast på andra saker. Den älskar, öppnar och bjuder in. Den är naken, och den vill helst mötas utan filter och säkerhetslinor.
Om en knapp vecka håller vi årets Levande kraft Special, den här gången med temat ”självbild” – ett tema som bestämdes för flera månader sedan och som jag då inte hade kunnat drömma om att det skulle bli så aktuellt lagom tills kursen närmade sig. Det ska bli en spännande kurs att vara med om – att leda, och att delta i och med. Och vem vet, kanske utmynnar den i en ny riktning? Tanken känns både skrämmande och lockande.
1) Sårbarhet förutsätter att jag låter bli att försvara mig. När jag försvarar mig är det ju just för att inte bli sårbar – så jag kan inte få båda delarna, sårbarheten och (den inbillade) tryggheten, samtidigt.
För många kan ju ett sätt att ta ansvar för sin egen energi vara just att be om hjälp, eller att tillåta sig att bli sedd precis så liten – eller omogen eller rädd – som man känner sig just då. Dessutom är vi nog ganska många som uppfattar det som en större utmaning i sårbarhet att bjuda in en annan människa i en rå, pågående process än att gömma oss i skymundan tills vi känner oss trygga igen. Det kanske ibland, och för en del människor, är det som är den verkliga utmaningen.
